optimistjess

Hej igen!

Nu är jag tillbaka. Jag sa till mig själv att när jag faktiskt
har insett och gett upp ska jag börja blogga igen, so
here I am, jag har gett upp.

I och med att personen ifråga jag slutade blogga för inte
bryr sig ett dugg om mig så tror väl inte jag att han/hon har
något nöje i att sitta och läsa min blogg, detta ska ju inte
drabba er andra, mina trofasta fans ;)

Jag skiter i att jag verkar deppig nu och att jag ska dra hela min
livshistoria på bloggen men vadfan, bättre än att allt står på
facebook dagarna i ända om hur jobbigt allt är.

Idag suger livet, hade jätte trevligt igår med bra sällskap fastän
att jag själv arbetade ganska passivt så att säga. Drack lite vin
och detta lilla vin var nog mer än nog för idag är jag ta mig fan bakfull. Jag drack nog inte ens en liter vin och ändå... ILLA!
Nog om det, kan ha något med min diet att göra.

Personen ifråga som inte bryr sig som säkert inte ens är inne, men detta
är till dig!
Vad som verkligen händer är det att jag var ihop med en kille i över
ett år och sju månader. Vi hade våran bergodalbana men jag måste säga att
vi hade det fint, mycket kärlek många stunder. Jag trivdes i hans sällskap
vi var som ett äkta par, vi satt ihop. Det var jobbigt då men det är något jag
nu senare upptäckt att det var inte där problemet låg egentligen, det hade
varit annorlunda nu en månad senare. När man fått lite instinkt.
Det var mycket nerför och det drog med oss i fallet. Stunder som egentligen
inte handlade om oss. Nåväl, jag trivdes och jag kände mig älskad. Sen tvekade
jag många gånger för jag visste att vi egentligen inte passade så bra ihop, men
ändå så gjorde vi det. Jag var inte rädd att lämna förhållandet, jag ville bara inte
förlora honom. Jag ville ha tid för mig själv men det blev alltid tjafs då vi drog upp
ämnet. Killen ifråga är ett svin idag, killen ifråga som var så otroligt trevlig och glad
har vänt sig mot mig och hatar mig, jag tror fan att han hatar mig! Problemet är
det att jag saknar honom, han har varit mitt liv sen jag flyttade till Götene och nu
väljer han att låtsas som att det vi hade, aldrig funnits. Det skär i mig för jag ångrar
ingenting av allt vi gått igenom för, för mig var det så stort och betydelsefullt.
Jag trodde aldrig att han skulle lämna mig, alla sa jämnt att han var så himla
kär i mig. Jag antar att jag utan att tänka mig för utnyttjat situationen.
Vad jag inte förstår mina kära vänner, är hur man kan kasta ut någon ur
sitt liv som man Älskat, och helt enkelt låtsas som att allt är idag. Att man
inte blickar tillbaka till tiden man haft.

Nog om sorgen.